Väntar och väntar....
Var är det lilla knytet som man så länge trott ska komma ut... Med tanke på allt som har hänt under min graviditet så har man ju varit beredd ett par veckor. .. Men han verkar vara fast besluten att stanna kvar i magen hela tiden ut. Det kunde man inte tro i vecka 30 då mycket verkade vara på gång. Nu har man ju bara väntat och väntat. Men vi får väl vänta lite till både Mats och jag börjar bli otåliga nu på att få se hur våran lilla son ser ut. Önskade bara att man hade kunnat sova lite mer på nätterna nu innan han kommer eftersom man vet att sömnen inte kommer vara något man får för mycket av sen. Det är så mycket som pågår i kroppen nu känner jag. Oro och lite ångest inför det nya livet , men även andra saker har ju uppkommit som man inte hade räknat med vilket inte gör saker lättare...
Under snart ett halvår har man suttit still som ett kolli pga av foglossning m m, som kom väldigt tidigt i min graviditet. Klart man inte är sådär jätteuppåt när man från att vara jätteaktiv med hästar träning tävling och gymmet var och varannan dag. Till att sitta i en soffa och glo in i en vägg i ett halvår och inte ens kunna ta sig någonstans pga av att man inte ens kan köra bil inte är så kul. Det är väldigt lätt att sakna det gamla livet då och framförallt Calliope som jag har delat ett antal år med och kämpat och lagt både min själ och pengar i. Han är ju trots allt detta min lilla guldklimp som man inte är villig att ge upp i första taget. Allt kändes jättebra i början när Calle skulle flytta då man märkte att han trivdes så bra med sin nya ryttare.
Alla som har hästar vet hur mycket man bryr sig och är väldigt intresserad av vad som sker med sina ögonstenar om man inte har möjlighet att delta runt dem 24 timmar om dygnet. Att man då saknar dom vissa perioder är ju inte så konstigt. Som sagt på en blogg skriver man mycket om sina känslor. Calle och jag har ju kämpat något enormt tillsammans under flera år, det innefattar mycket blod svett och tårar som man gör att det känns extra känsligt när man är tvungen att lägga ner allt efter så lång tid. Min tid som gravid har ju inte heller varit den underbaraste upplevelsen så självklart spelar det in med. Tycker det är himla tråkigt att man inte ska kunna sakna någon utan att det ska missförstås och bli världens grej av. Tycker det är fel att inte ta reda på grunder innan man rör om i grytan och dramatiserar allt till det värre.
