Förlossningsberättelse.. så gick det till.
Hej! Nu är vi äntligen hemma igen efter en lång vecka på BB.Vi kom hem som 3 våran älskade son Liam är äntligen här frisk och mår hur bra som helst. Det gjorde att det var värt all möda som det har inneburit att få honom till världen. Att föda barn är ju en upplevelse av få den smärta man kände under så långtid är svår att beskriva. Men alla förlossningar är ju olika. Men just så här gick det till när Liam kom till världen....
Måndag morgon kl 02.00 vaknade jag och Mats av att hunden ville ut. Mats frågade om jag kände något om nått var på gång. Men det var som vanligt inget som verkade vara speciellt annorlunda utan allt var lugnt. Hade ju gått 1 dag över tiden så vi började bli lite otåliga. Men 1 timme senare vaknade jag av att jag hade värk i magen som var betydligt mer intensiv än sammandragningarna. Det slutade med att jag gick in och satte mig i badkaret för att lindra värken lite. Började klocka värkarna och insåg att dom kom med 3-4 min mellanrum. Mats kom in lagom till jag ringt förlossningen. Han förstod vad som var på G och packade ihop väskan med grejor som vi skulle ha med till förlossningen om vi skulle bli kvar där.
Strax efter kl 07.00 var vi på plats på BB. Men det visade sig att jag bara hade öppnat mig ca 2 cm. Det blev att åka hem igen och vänta ut värkarna hemma. Skönt det iof då man inte vill vara på BB i onödan om det inte behövs. Vi stannade hemma hos mamma och pappa där jag la mig i badet. Dom har ett lite större bad med mer sväng rum och det kändes skönt. Försökte pilla i mig några mackor men det var inte så lätt. Var inte speciellt hungrig vid det här laget. Smärtan blev ju inte bättre direkt utan bara mer och mer intensiv. Jag satt enda till kl 16 i badkaret och fokuserade på att ta mig igenom varje värk. Sen blev det alldeles för jobbigt så jag ringde förlossningen och vi tog bilen in igen.
Den här gången fick vi stanna. Hade öppnat mig 5 cm under värkarbetet hemma så nu kunde jag äntligen få min epidral som jag längtat efter. Efter bara någon timme så var smärtan som bortblåst det ända jag kände var ett tryck neråt men det var myckt bättre och inget att prata om i jämförelse. Jag han under den här tiden knalla runt lite i korridorerna med Mats och äta lite youghurt och glass och dricka saft för att ladda upp mig lite. Men lyckan höll inte i sig speciellt länge, när vi gick runt började jag känna hur smärtan sakta men säkert började tränga sig in på igen. Innan jag visste ordet av så var jag fylld av smärta igen och epidralen var som bortblåst.
Bm ringde till narkosläkaren och medelade att det värkade som att min epidral läckte på ryggen då jag var helt blöt. Han kom in igen och kollade men det verkade inte som att det var problemet. Så han gav mig mer bedövning men det tog inte och jag började mer och mer få lite panik då jag märkte att det inte fungerade. Även Mats såg ganska sammanbiten ut. Jag kände att min ända vän var nu lustgasen som jag andandes in mer än gärna nu då värkarna var fruktansvärt intensiva. Narkosläkaren plockade bort epidralen och satt in en ny. Inte ens det hjälpte han bara kliade sig i huvudet och såg frustrerad ut. han hade aldrig varit med om något liknande sa han. Då insåg jag att jag inte skulle få någon mer hjälp en lustgasen fram till Liam hade tänkt komma ut och detta skulle inte ske förren 8 h senare.
Varje minut kändes som en timme och varje värk var som en evighet. Till slut var jag så psykiskt trött att jag inte ens hörde vad BM sa den enda som jag såg ett tag var Mats beskymrade blick. Dom försökte få mig att dricka men jag kunde inte ens förmå mig att ta en enda klunk. Druvsocker stoppade dom in i munnen som jag inte ens kunde tugga. Bm insåg väl tillslut hur trött jag var för tillslut så gav hon mig något som gjorde att värkarna stannade upp för en stund. Enligt Mats så var det ca 10 min som jag fick vila men för mig kändes det som en halv sekund. Men jag hade tydligen även hunnit att slumra till under dessa minuter.
Vid det här laget hade klockan hunnit bli ca 02,30 och då hade mina krystvärkar börjat och dom var fruktansvärt intesiva. Den smärta som man kände går inte att beskriva. Den var fruktansvärd och är inget man hoppas på att komma ihåg. Men något som man inte kan undkomma är endå hur otroligt häftig känsla det är när kroppen tar över arbetet helt psykiskt sätt trodde man ju att man inte skulle klara det men trots detta så gjorde kroppen precis det den var inställd på och det var att föda barn. Men värkarbetet gick trögt pga av att jag hade en svullnad på livmoderhalsen som gjorde att varje gång jag krystade så åkte liam in igen när värken var över. Jag orkade helt enkelt inte krysta förbi den själv. Jag kände en stor frustration över detta och tröttheten var outhärdlig. Jag bad dom till och med att hjälpa mig att få ut honom med min värsta mardröm sugklockan. Då ser man hur lågt man sjunker och vad man går med på i såna här lägen. Den enda känsla man hade i kroppen var att han skulle ut för jag orkade inte mer. Men fick ingen hjälp av sugklocka heller utan tillslut på egen maskin så var han ute kl 03.56. Men jag kände mig inte ensam om att föda barn för Mats var med hela tiden och puschade och stöttade. Hade aldrig klarat att gå igenom detta utan honom.
När Liam låg skrikande på min mage så hade jag inget annat än lättnad i kroppen och en enorm känsla av trötthet. Men när man tror att allt ska vara över så är det inte det. Någonstans i dimman hörde jag hur dom pratade om mina bristningar och om hur det blödde. Bm kallade in en annan läkare som också behövde kolla. Till slut så började dom sticka och bedöva där nere för att sy det gjorde overhört ont fick andas mer lustgas. Men då säger bm att vi inte kan sy här för det blöder alldeles för mycket dom försökte stoppa blödningen så gått det gick sen gav dom Liam till Mats och körde mig fort till operation. Vid det här laget var jag så trött att jag förstod inte vad som sas eller gjordes. Kommer bara ihåg hur jag kommer in i en stor ljus opertionsal med en massa människor i. Dom ställer lite frågor som dom inte fick några vettiga svar på och sen blev det svart. efter ca 3 till 4 timmar efter förlossningen vaknar jag upp på uppvaket.
Där möts jag upp av Mats och lilla Liam. Äntligen var hela familjen tillsammans igen. Sen blev vi inlagda på special bb och fick våran lilla grattis bricka med flagga och allt. Det var en pers att gå igenom men nu är det över och vi har äntligen fått våran lilla som vi väntat på i nio månader. Här kommer några bilder när jag inte är i min bästa form direkt.
Måndag morgon kl 02.00 vaknade jag och Mats av att hunden ville ut. Mats frågade om jag kände något om nått var på gång. Men det var som vanligt inget som verkade vara speciellt annorlunda utan allt var lugnt. Hade ju gått 1 dag över tiden så vi började bli lite otåliga. Men 1 timme senare vaknade jag av att jag hade värk i magen som var betydligt mer intensiv än sammandragningarna. Det slutade med att jag gick in och satte mig i badkaret för att lindra värken lite. Började klocka värkarna och insåg att dom kom med 3-4 min mellanrum. Mats kom in lagom till jag ringt förlossningen. Han förstod vad som var på G och packade ihop väskan med grejor som vi skulle ha med till förlossningen om vi skulle bli kvar där.
Strax efter kl 07.00 var vi på plats på BB. Men det visade sig att jag bara hade öppnat mig ca 2 cm. Det blev att åka hem igen och vänta ut värkarna hemma. Skönt det iof då man inte vill vara på BB i onödan om det inte behövs. Vi stannade hemma hos mamma och pappa där jag la mig i badet. Dom har ett lite större bad med mer sväng rum och det kändes skönt. Försökte pilla i mig några mackor men det var inte så lätt. Var inte speciellt hungrig vid det här laget. Smärtan blev ju inte bättre direkt utan bara mer och mer intensiv. Jag satt enda till kl 16 i badkaret och fokuserade på att ta mig igenom varje värk. Sen blev det alldeles för jobbigt så jag ringde förlossningen och vi tog bilen in igen.
Den här gången fick vi stanna. Hade öppnat mig 5 cm under värkarbetet hemma så nu kunde jag äntligen få min epidral som jag längtat efter. Efter bara någon timme så var smärtan som bortblåst det ända jag kände var ett tryck neråt men det var myckt bättre och inget att prata om i jämförelse. Jag han under den här tiden knalla runt lite i korridorerna med Mats och äta lite youghurt och glass och dricka saft för att ladda upp mig lite. Men lyckan höll inte i sig speciellt länge, när vi gick runt började jag känna hur smärtan sakta men säkert började tränga sig in på igen. Innan jag visste ordet av så var jag fylld av smärta igen och epidralen var som bortblåst.
Bm ringde till narkosläkaren och medelade att det värkade som att min epidral läckte på ryggen då jag var helt blöt. Han kom in igen och kollade men det verkade inte som att det var problemet. Så han gav mig mer bedövning men det tog inte och jag började mer och mer få lite panik då jag märkte att det inte fungerade. Även Mats såg ganska sammanbiten ut. Jag kände att min ända vän var nu lustgasen som jag andandes in mer än gärna nu då värkarna var fruktansvärt intensiva. Narkosläkaren plockade bort epidralen och satt in en ny. Inte ens det hjälpte han bara kliade sig i huvudet och såg frustrerad ut. han hade aldrig varit med om något liknande sa han. Då insåg jag att jag inte skulle få någon mer hjälp en lustgasen fram till Liam hade tänkt komma ut och detta skulle inte ske förren 8 h senare.
Varje minut kändes som en timme och varje värk var som en evighet. Till slut var jag så psykiskt trött att jag inte ens hörde vad BM sa den enda som jag såg ett tag var Mats beskymrade blick. Dom försökte få mig att dricka men jag kunde inte ens förmå mig att ta en enda klunk. Druvsocker stoppade dom in i munnen som jag inte ens kunde tugga. Bm insåg väl tillslut hur trött jag var för tillslut så gav hon mig något som gjorde att värkarna stannade upp för en stund. Enligt Mats så var det ca 10 min som jag fick vila men för mig kändes det som en halv sekund. Men jag hade tydligen även hunnit att slumra till under dessa minuter.
Vid det här laget hade klockan hunnit bli ca 02,30 och då hade mina krystvärkar börjat och dom var fruktansvärt intesiva. Den smärta som man kände går inte att beskriva. Den var fruktansvärd och är inget man hoppas på att komma ihåg. Men något som man inte kan undkomma är endå hur otroligt häftig känsla det är när kroppen tar över arbetet helt psykiskt sätt trodde man ju att man inte skulle klara det men trots detta så gjorde kroppen precis det den var inställd på och det var att föda barn. Men värkarbetet gick trögt pga av att jag hade en svullnad på livmoderhalsen som gjorde att varje gång jag krystade så åkte liam in igen när värken var över. Jag orkade helt enkelt inte krysta förbi den själv. Jag kände en stor frustration över detta och tröttheten var outhärdlig. Jag bad dom till och med att hjälpa mig att få ut honom med min värsta mardröm sugklockan. Då ser man hur lågt man sjunker och vad man går med på i såna här lägen. Den enda känsla man hade i kroppen var att han skulle ut för jag orkade inte mer. Men fick ingen hjälp av sugklocka heller utan tillslut på egen maskin så var han ute kl 03.56. Men jag kände mig inte ensam om att föda barn för Mats var med hela tiden och puschade och stöttade. Hade aldrig klarat att gå igenom detta utan honom.
När Liam låg skrikande på min mage så hade jag inget annat än lättnad i kroppen och en enorm känsla av trötthet. Men när man tror att allt ska vara över så är det inte det. Någonstans i dimman hörde jag hur dom pratade om mina bristningar och om hur det blödde. Bm kallade in en annan läkare som också behövde kolla. Till slut så började dom sticka och bedöva där nere för att sy det gjorde overhört ont fick andas mer lustgas. Men då säger bm att vi inte kan sy här för det blöder alldeles för mycket dom försökte stoppa blödningen så gått det gick sen gav dom Liam till Mats och körde mig fort till operation. Vid det här laget var jag så trött att jag förstod inte vad som sas eller gjordes. Kommer bara ihåg hur jag kommer in i en stor ljus opertionsal med en massa människor i. Dom ställer lite frågor som dom inte fick några vettiga svar på och sen blev det svart. efter ca 3 till 4 timmar efter förlossningen vaknar jag upp på uppvaket.
Där möts jag upp av Mats och lilla Liam. Äntligen var hela familjen tillsammans igen. Sen blev vi inlagda på special bb och fick våran lilla grattis bricka med flagga och allt. Det var en pers att gå igenom men nu är det över och vi har äntligen fått våran lilla som vi väntat på i nio månader. Här kommer några bilder när jag inte är i min bästa form direkt.
Kommentarer
Trackback
